Julen är runt hörnet

Oj, vad tiden går.. Det är ofta jag börjar skriva och sedan bestämmer jag mig för att strunta i det. Varför? Jo, för jag kommer på mig själv med att, nä äsch de där är töntigt, eller nä de där vill jag inte att andra ska veta. 

Men snart är julen här. Har ni varit snälla? Det tror jag nog.. 
Hur är de med er då? Jag hoppas allt är bra. 
Jag vill gärna säga att jag mår bra.. Men jag vet inte riktigt själv faktiskt. Allt de här med min morfar. Allt har gått så fruktansvärt fort, jag har fortfarande inte riktigt tagit in det. Jag vet att han är borta. Men ändå tror jag att han är där hemma hos mormor, sitter vid tvn, spelar på sitt dragspel eller går och mular chips ifrån något skåp. Jag vill gärna tro det. Tills jag kommer på att han inte längre finns här ibland oss. Nu blir det första julen du är ifrån oss, konstigt. Nog för att du inte var med förra julen heller för att du inte orkade. Men nu är du inte ens där hemma.. Jag blir ledsen när jag tänker på dig, jag saknar dig något så fruktansvärt. Tårarna rinner på mig nu för att jag inte kan sluta tänka på dig. Jag skulle så gärna vilja ge dig en sista kram. För vem kunde tro att sista gången jag skulle se dig vid liv skulle vara där på sjukhuset. Första gången du träffade han som är mitt allt. Emil. 

Ibland när jag och Emil pratar, om hans morfar och farfar så kan jag bli ledsen och sväva iväg i egna tankar och tänka på dig och farfar. Och ibland blir jag tårögd, men jag tillåter inte mig själv att vara ledsen. Dumt. Jag vet. Men de känns som att har jag väntat såhär länge utan att vara ledsen, då kan jag hålla ut ett tag till. 


Jag tänker ofta på framtiden. Hur många barn jag kommer ha. Om jag kommer gifta mig. Om jag kommer ha någon framtid. Vad kommer jag jobba med? Vill jag bli polis? Vill jag kanske bli kamelskötare? Vill jag jobba med apor? Eller kanske barn? Jag som älskar barn. 
Jag vet att jag gärna skulle vilja ha 3-4 barn. Jag vet att jag vill gifta mig. Jag vet att jag vill bli polis nu, men är allt detta värt något? Jag pluggar just nu, men inte helhjärtat, varför? Jag har ingen ork, jag vet inte hur jag ska bete mig, jag behöver hjälp. Jag måste ta tag i mitt liv. Men hur ska jag göra? Jag skriker bokstavligt talat efter hjälp.. 
Men vem ska orka hjälpa någon som inte har kraft att fortsätta? Fortsätta kämpa. 

Jag känner mig stressad över allt! Precis allt. Jag får inte dagarna att gå ihop för fem öre.. Jag skulle vilja ha 70 timmar till på dygnet.. 

Nä usch, det här vill ni inte veta. Men den här gången tänker jag inte sudda allt, eller spara det i utkast. Den här gången får de stå kvar. Och kanske om ni orkar fortsätta läsa så kan jag berätta att för bra precis 1 år sedan, träffade jag och Emil varandra. 1 år av kärlek, skratt, blod och tårar. Jag älskar dig min fina. 

Jag är galen i dig ❤️

Jag hoppas att de är med dig jag en dag får äran att bli mamma till dina barn, blir fru Forsström och får förtroendet att inreda ditt hem. Jag vill pynta våra väggar med minnen ifrån våra dagar tillsammans. Och jag vill verkligen att våra barn kommer få den framtid dom förtjänar. 

Nu bloggen, är jag förhoppningsvis tillbaka och kommer börja blogga lite igen. Sov gott 💕


~930802~