Never let me go..
Usch vad tiden går. Jag glömmer, förtränger och blir dagavill. Helt ärligt vet jag inte vad det är för dag om jag inte kollar kalendern, knappt så jag vet datum ändå. Allt är så himla omvänt, ingen vardagsbild, ingen rutin.
Men i morgon, har jag bestämt mig för att ta tag i saker och ting.
I morgon ska jag kliva upp runt 12, ut och träna, har till och med lagt fram träningskläderna på sängen så nu finns det ingen ursäkt. Tänker också prova köra min lillebrors cross, som jag längtat efter att prova men inte vågat när den vart för hög, men nu är jag stark. Nu klarar jag det. I morgon är det nya jag. Och jag kommer aldrig återvända till idag.
Jag står i en korsning, 4 vägar, och ingen som hellst aning om vart jag ska ta av. En väg leder raka vägen åt helvete, just idag. 2:a vägen leder långt bort, far far away. 3:dje vägen leder hem. 4:e vägen leder till en återvändsgräns. Jag funderar och funderar på vad som är bäst för mig, det är olika svar varje dag. Jag är inte redo för detta liv ännu. Jag vill vara liten igen, inga funderingar över vad som komma skall. Eller så vill jag bara att det händer något i mitt liv som säger, det här är nu, detta är du. Det finns ingen återvändo. Jag vill ha svart på vitt. Raka frågor, raka svar. Hjälp mig.
Du gör mig så otroligt besviken med dina ord, det som är värst är att du inte ens märker det själv. Du fortsätter vara ditt coola jag å går vidare utan minsta tanke på världen runt om dig. En dag går det snett, kanske inte du märker det just nu, men en dag står du där, ja just du, du står där helt själv. Undrar vad som hände. Ett tips jag ger dig då, är att du ska tänk efter, fundera på hur du har behandlat dina kompisar. Kanske du då en dag kan förstå. Jag har fått nog, jag tänker inte lägga ner tid på dig mer.
Just idag är jag glad, inte överlycklig, men det duger, kanske en dag, nån dag, så är jag överlycklig.
Han får mig lycklig. Kanske kan han få mig lyckligare, för bara när jag är med honom, känner jag mig som världens lyckligaste flicka i världen, men det varar ju inte föralltid, man måste ju släppa taget och dagen går vidare mot nya dagar, vi kan ju inte sitta fast i varandra. Under tiden jag inte är med honom, känns det som sekunder, dagar och år hinner gå. Och sen möts vi igen, han kramar om mig, på det där mysiga sättet som bara han kan, han kysser mig, bara sådär som han gör, jag blir mållös, han tittar in i mina ögon med sina, bara på det viset som han kan, han får mig att känna värme, kärlek och lycka. Jag vill vara fast i det ögonblicket föralltid, det skulle kännas så himla rätt och jag skulle vara den lyckligaste i världen varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, föralltid. Jag skulle kunna fortsätta skriva om denne underbara människa flera timmar till, men vad gör det för nytta? Jag saknar han bara mer genom att skriva om det, istället för att uppleva det just nu. Jag blir alldeles varm i kroppen. Röd om kinderna och kär. Han har mig där varje gång. Han vet vart jag finns. Jag har hittat mannen i mitt liv, nu ska bara han förstå att jag är kvinnan i hans.
~930802~