Jag kan inte få grepp om det
Jag har tagit studenten, den 8/6 2012 tog jag, lilla jag studenten. Helt sjukt, och inte ens idag har jag riktigt fattat att det är sant, jag har förstått att mina skoldagar är över, och att mina fd.klasskompisar ska ut i världen, ifrån mig. Ändå så vill jag inte förstå att jag inte kommer kliva in på Palmcrantzskolan i höst, gå i alla korridorer, i helges och leta efter er. Komma in till F13 och ha samling, precis som vi brukade ha. Se lärarna första gången efter lovet och tänka, jaha nu är friden slut. Nu är det plugg, läxor och sena nätter som faktiskt gäller.
Det kommer inte hända igen. Nu är jag själv, nu får jag stå på egna ben. Lära mig ta ansvar själv, fixa saker själv, inte ha någon som finns där för att vägleda mig. Det känns lite trist, men det kanske är dags nu, dags att växa upp?
Bli vuxen på riktigt. Tack för alla tre underbara år jag fått med er kära HR och LP elever. Vad hade skolan vart utan er? Tack som fan! Verkligen. Jag kan titta på bilderna idag och se hur jävla bra vi var. Det rinner sakta en tår, men inte en ledsen tår, utan en glädjetår. Kanske en smula av saknad också. Jag älskar er!
På lördagen efter studenten hade jag studentmottagning hemma här på konvaljvägen, släkten kom och förgyllde min dag. Jag fick massa presenter och vi hade det trevligt med mat och tårta! Helt underbart med andra ord.
Måndagen därpå så började jag jobba, jag jobbar på z-lyften och packar påsar med skruv och diverse saker. Helt slut hela veckan, sov mest hela tiden jag var ledig. Kändes behövligt. Fick ögoninflammation som pricken över i et dessutom så den veckan var fulländad.
Nu är det ny vecka och nya möjligheter, jag hade blivit av med ögoninflammationen och jag var lycklig!
Igår, kom inflammationen på andra ögat, känns lyckat. Less man blir, en vecka till utan smink alltså.
Huvva, nej nu är det snart dags för sängen för jag ska upp klockan 6!
Ord som jag vill säga, kommer inte fram. Ord jag inte kan formulera. Dom sitter fast och jag blir mest frustrerad, men även arg. Jag vill bara skrika ut mina känslor, men det går inte, så kan man inte göra. Även om det vore det rätta att göra. Men jag är osäker, osäker på om du känner samma sak. Eller om jag kanske bara förstör allt och skrämmer iväg dig. Allt känns så otroligt bra med dig. Jag känner mig trygg. Och även om jag inte vet, så känner jag mig omtyckt. Du får mig att vilja bli hel. Du gör så jag känner mig lycklig. <3
~930802~