Redan maj månad och jag tar studenten om knappt en månad. Jag är så sjukt lycklig, samtidigt som jag är rädd. Vad ska hända nu? Vad ska jag göra? Arbetslös. Härligt. Jag har ont i magen, jag vill inte gå ur skolan. Jag vill vara liten igen. Men det är väl nu jag ska bli rakryggad, stå på mina egna ben, söka jobb, skaffa familj, flytta och leva livet. Ingenting, kommer vara som det är nu. Mina vänner, mina klasskompisar. Kommer vi tappa kontakten? Precis som jag gjorde med ao-folket? Jag orkar inte en gång till. Måste hålla kontakten. Måste få tillbaka kontakten. Det tråkligaste med våran klass, var att vi inte klickade från början, utan det skulle ta 2år, innan vi släppte in varandra inpå livet. Och nu är det snart över. Snart är det våran tur att stå på en trapp utanför skolan och få vårat klassnamn uppropat, och vi skriker utav glädje. Snart kommer det vara våran tur att stå på ett flak, full som ett fat och skrika/sjunga/dansa till musiken vi har valt att spela, inför släkt, vänner, själsfränder osv. Lilla jag, i denns stora stora värld. Helt ensam. Student. Arbetslös.
Idag har jag gjort 1/3 prov och jag hoppas att jag klarade det, för jag orkar inte med ett IG i religion. Då kommer jag grina åt mig ett G. Hemsöka Per i hans drömmar och göra hans liv till ett helvete. Även om det är mitt eget fel att jag sitter i denna situation. Gubbstackarn, han gör ju allt för att jag ska lyckas.. Dumma lilla jag, varför ska jag vara så korkad för? Ge fan i att skjuta upp saker. Läxan lärd. Nu ska jag hänga med i det sista, göra det sista och sedan övergå till lycklig tjej som faktiskt ska ta studenten och gå ut i livet. Bli stor. Självständig.
~930802~
Det här klarar du FIN FINT :)