Dagarna går, nätterna går

8:onde natten jag fortfarande inte somnat innan kl 6 på morgonen. Jag vet inte varför jag inte finner ron till att somna, jag är trygg nu, det finns inget att vara rädd för. Men ändå så är jag så otroligt rädd för mörkret, för vad som kunde ha gått helt åt helvete. Mörkret förknippar jag med den natten numer, chocken som satt sig, smällen, paniken, bromsen, skriket i däcken. Minnesluckan. Allt kommer jag ihåg, tills då, just precis det ögonblicket är allt svart, jag vet inte mer, öppnar ögonen 2 sekunder senare och inser vad som precis hänt, tänker att det får inte ha hänt, snälla dröm. 

Jag vet vad som hänt, jag vet vad som hände, men ändå så är jag helt oviss, hur i helvete kunde det gå såhär? Jag är helt oförstående. Sånt här ska inte hända. 

Tänk på det. Kör inte för fort, respektera fordon, tänk på vilken skada dom kan göra. Jag är livrädd. Jag kommer förmodligen köra lagligt den närmsta tiden. Var rädd om era nära. Det kanske inte alltid går lika bra som det gick för just oss/mig. Jag är så otroligt glad och tacksam att vi klarade oss lindrigt. 

Äntligen har jag fått detta ur mig som håller på att äta upp mig inifrån. Det hjälps inte hur mycket man än pratar om det så grämer det mig fortfarande lika mycket. Jag är fortfarande lika rädd. Men att skriva, det känns bra, jag kan få ur mig orden på ett annat sätt. Och det får mig att se ljuset i det hela. Iallafall en liten stund. Kanske precis lagom för att jag kanske ska få nån sömn och slippa tänka på det i 10 minuter. 


Sweet dreams..



Kommentera här: